Miina

Det är alltid svårt att låta någon eller något gå, speciellt nä det är någon som står en nära. Då blir det lätt att man strävar emot och vägrar ta farväl.

I natt satt jag på en stol i väntsalen och funderade på en massa saker, som att det känns som att jag sitter fast bakom en vägg av skam och rädsla.. sen började tankarna skingra sig och jag undrade varför jag ens kommit hit. Dumt, jag vet, min kompis behövde mig, det allt kändes så fel.

Jag satt på min stol lutad mot Jessie, Sebastian och Martin hade somnat medan Malin och Sofie satt ute och rökte. Jag och Jessie började prata om allt möjligt just för att komma på andra tankar, Jockes familj hade gått för att handla kaffe och mat till alla.. det skulle bli en lång natt, det visste vi alla.. Ännu en natt i väntsalen.

Efter några timmar hände det som verkligen inte fick hända och alla vi som var där vart helt plötsligt klarvakna. Usch, det var hemskt.

Jag fick total panik och bestämde mig för att gå ut på en varand-liknande plattform och satt i regnt ett bra tag, Sofiekom ut och höll mig sällskap ett tag. När vi väl kom in såg vi att läkaren stod där.. Det var det värsta jag någonsin varit med om.. Jag såg Jockes mamma bryta ihop och då slog det mig, jag förstod dirkt vad som hade hänt. Jag lyckades sätta mig ner, men då kom paniken igen, och Sebastian sprang frm till mig och gjorde allt för att hålla sig själv och mig lugna. Vi satt i väntsalen ett bra tag efter det, kommer egentligen inte ihåg så mycket utav kvällen, känns som en stor minneslucka, fast med känslor (...?)

Nu på eftertankar kanske det var bäst så? Fy va hemskt att tänka så, men det kanske är sant. Det finns inget smärtsammare än att se en utav sina bästa vänner lida...